emmy - när man var liten

När jag var liten bodde jag i ett område där det nästan enbart bodde barnfamiljer, det var en idyll och alla lekte med alla. (Åh, fin barndom jag har haft va?!)

Något jag särskilt minns från den tiden är hur vi sommarlediga barn tyckte att veckans näst bästa höjdpunkt (bästa höjdpunkten var ju glassbilen!) var då när sopbilen kom... YEPP. Alla samlades på trottaren. De äldre barnen lät oss mindre barn sitta längst fram så vi såg ordentligt, några av de äldre barnen sa "Hej!" och sa sen vilket nummer på gatan den bodde på (why?). Alla kollade på när sopgubbarna tömde sopkärlen som fanns i det gemensamma soprummet. Vi var extremt fascinerade av detta femomen och undrade var soporna hamnade sen. Ingen visste. Det gick rykten. "Min pappa säger att de kommer till ett berg." Gängets rymdnörd hävdade att de kom till månen. "De eldas", hävdade en annan. Men ingen visste säkert och vi visste inte vad vi skulle tro på. Berg, oj...? Månen, oj...? Eldas, oj, man får väl inte leka med eld...?

Nåväl, detta bildade ju en slags gemenskap. Alla tyckte det var roligt. Ibland när jag jobbar (ja, ni vet ju, jag sysslar med så extremt intressanta saker som att dela ut post) hänger radhuskvarterns barn efter mig hur länge som helst. De frågar om det är svårt att cykla på en så stor cykel, de undrar vad mina barn heter, de undrar vad för post som kommer till nr 25, de undrar varför de inte fick någon post igår, de undrar varför inte jag skickar post till dem, de säger att deras mammor säger att man måste ha hjälm när man cyklar och undrar om inte min mamma sagt det till mig. Osv osv osv, listan kan göras milslång. De håller upp brevlådelocken för mig och lyser upp och blir gladare än gladast när jag besvarar deras frågor eller bara öppnar munnen.

Innan har jag tyckt att kidsen var skitjobbiga, men jag börjar gilla dem! När jag tänker på min fascination för sophämtningen jag börjar förstå dem. Allt som inte händer en gång i timmen blir intressant. Allt bidrar till gemenskap är kul. Allt som de äldre barnen tycker är coolt, tycker de yngre barnen också är coolt. Det är coolt. Och det är inte alltid någon har sjuhundrafemtiotvå frågor att ställa mig. Coolt, jag gillar kidsen. Hoppas sopgubbarna 1992 kände det samma.