anna - lovely sunday morning

När man vet att man är ensam i ett rum, är det väldigt obekvämt om magkänslan säger något annat.
I "morse" när jag sov, vaknade jag av att jag inte kände mig ensam i rummet. Men det var jag ju, så jag sov vidare. Plötsligt anade jag ett ljud så jag öppnade ögonen och såg mig omkring i rummet. Sekunden efter att jag insett att allt var som det skulle, blev det uppenbart att allt inte alls var som det skulle. Colm stod vid fotänden av min säng. Va? Han var så tyst! Chocken var maximal. Vafan? Jag tog handen för pannan & gav ifrån mig ett konstigt stön. Han bara "Uh...sorry!!". Jag la mig ner igen, vilket var jävligt snällt - jag gav honom en chans att fly fältet för att låtsas som att detta aldrig skett. Men varför hörde jag honom inte gå..?! Efter typ en halv minut blir det hela för konsigt. Med en sträng morgonstämma klämmde jag fram: "Colm! May I ask what you're doing?!" Han bara står där, mitt i rummet: "Uh.. well I was just looking out from the window. I didn't mean to wake you up.." Jag: "Well.. eh.. grand..okey.". Sedan la jag mig ner igen, fortfarande i chock, det måste vara över nu. Nej. Jag hörde honom fortfarande inte gå (vad fan höll killen på med?!). Jag satte mig upp igen och såg hur han istället för att bara gå ut från rummet, fortsätte med sitt absolut ljuslösa smygande mot dörren, o dröjde därmed ytterligare 15 sekunder innan han lämnade rummet. 15 sekunder är en evighet i den situatuionen.
Det var en konstig söndagsmorgon.