OK, hade inte alls tänkt blogga nu, men pga föregående inlägg så lägger jag in en stöt ändå. Paradoxalt nog väljer jag denna afton att skriva om hundar.
Här på Irland är en mycket vanlig företeelse att istället för att promenera med sin hund, så öppnar man dörren. Hundarna rastar sig själva so to speak. I mitt område är det därmed stundvis rena mardrömmen att promenera med Junior (den stora, tjocka labradoren min familj har). Lyckligt ovetande släpar jag fram denne osamarbetsvillige jätte-Junior, då hans lama uttrck utbyts mot uppspärrade ögon & blodtörstiga munryckningar + morr. Sweet- det är nämligen familjens teddybjörn som byts ut till monstret vars instinkter drivs av illviljan till grannhunden. Rollerna byts på en hundradels sekund & plötsligt är det Junior som rastar Anna.
Shit, jag måste verkligen bli kompis med denna till synes dumma hund.
Ps. Jag tycker om hundar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar